Skitig men härligt glad

Idag var det då dags att prova på en önskan jag haft i många år. Perron ska ju vara en herdehund, men vad innebär det har jag frågat mig. Den ska ”larma” för vilddjur och skumma typer som rör sig runt djuren. Det tror jag vi ”lyckats” behålla in i våra dagar. Ingen kan med gott samvete säga att en Perro är tyst när något närmar sig. Men vi är många som undrar hur och om våra kära vänner kan valla och hur de vallar. Den nyfikne (läs jag) har frågat våra vänner som har haft chansen att se hur det går till i Spanien. Men inte fått någon tydlig bild. Självklart har jag även varit ute på Youtube och letat filmer och bl.a. hittat några från USA på vallande Perrosar. Men inte heller där blivit så mycket klokare måste jag säga. BC typiska stil är jag säker på att de inte har och mina funderingar gå mer åt om de är kroppsvallare. För sättet de Perrosar jag ser leker är det mycket tacklingar som används men inte lika ”buffliga” som exempelvis Rottisen (ursäkta Frissan)

I dag fick jag dock chansen då klubbens lokalombud Nina hade fixat en prova-på vallning här i Stockholm. Vi var 4 hundar med förare där, Zoya, Herman, Valle och Ella. Ella var äldst Zoya och Herman lite över 4 och minstingen Valle 1,5 år. Vi fick träffa fåren i 10 minuters pass och vi hann med 3 pass var.
Första passet skulle vi bara ”presentera” fåren för hundarna. Här gällde det att hundarna skulle tycka det var ”kul” med får. Så de skulle få en bra start/mindset. Vidar/Instruktören tog hunden och vi skulle gå bredvid. Sedan räckte Vidar över kopplet till föraren som sedan själv fick försöka. Det vi skulle träna på var att Flankera = gå i vänster eller högervarv lite utanför fåren om möjligt. Här var det enbart peppning av hundarna, kopplet användes för att stoppa hundarna från att komma ända fram till fåren, vi skulle hålla oss ca 2 meter ifrån fåren.

Här hann vi ta film på tre av ekipagen i ordning Herman, Ella och Zoya.

Nästa runda så la vi lite ”krav” på hundarna. Kraven bestod i att försöka få dem att hålla sig ”lugna i huvudet” inte ”stressa upp sig för mycket” det gjordes med små tydliga ljud ”schyyyyy” och liknande samtidigt som vi fortsatte peppa och berömma när de faktiskt gick fint. Även här började Vidar för att sedan ge över kopplet till oss.

Tredje och sista rundan höll vi oss på samma nivå, men såg till att avsluta på topp när hunden verkligen ville fortsätta.

Alla 4 hundar arbetade lite olika och betedde sig lite olika. Dock har alla 4 anlag för vallning och med viss träning (mer eller mindre på olika individer) skulle de klara ett anlagsprov.  Vidar fortsatte berömma våra hundar och upplevde dem som ”enkla” att jobba med genom att de var så signalkänsliga. Han upplevde att Perron var mer signalkänslig än BC, hm spännande reflektion.

Ella då, hur gick det för oss 🙂

För alla som känner Ella så förstår ni min fundering när Vidar säger att han vill ta kopplet 😀 Min mammagris har ju lite svårt för sådant och visst var det så. Hon ville gärna ”lära känna fåren” men inte utan mig 🙂 Men efter några minuter tog nyfikenheten/jakten/Vallningen överhand och hon började med några blickar ibland på mig jobba framåt. Vidars första uttalande om hennes arbetsförmåga var ”hon arbetar lugnt och bra lagom tempo och även om hon var lös skulle hon inte bita djuren.” Sedan fick jag över kopplet och då skulle vi se om han har rätt. Kolla det lilla filmklippet får ni se….

 

Han hade rätt, hon bet inte, hon ”bogade” det lilla bruna fåret och kom efter några inkallningsförsök tillbaka till mig. Vidars kommentar ” hon vallar men kan ju självklart inte teknikerna ännu” Några sekunder där satt mitt hjärta i halsgropen. Jag såg framför mig att hon skulle gå på bakhasorna, men nej hon bogade och låg parallellt med fåret och tryckte det åt sidan.
Andra omgången svämmade mitt hjärta över då hon uppförde sig exemplariskt med Vidar i kopplet. Hennes signalkänslighet gjorde att bara han andades lite högre och tryckte lite i kopplet vinklade hon ut mer åt höger eller vänster. Hon höll mestadels ett fint tempo och kastade sig inte fram i kopplet – tills jag fick det i min hand 🙂 Då blev det mer frustration i Ella. Hon fick inte samma bekräftelser och tydlighet som när Vidar höll henne. Han ökade/minskade sin steglängd för att passa in med Ellas känsla och behov av bekräftelse. Fränt att se och ha upplevt. Så små signaler och hon gick som om de var ett. Visst var hon på och jobbade även när jag höll i kopplet men iom att jag inte fick samma flyt så hamnade vi ibland för långt från fåren vilket resulterade i att ho vräkte sig fram i selet. Jag fick mycket att tänka på till pass 3.
Nu fick jag lite mer lösa boliner, eftersom detta skulle vara ett avslutande roligt pass och Ella skulle få en bra minnesbild av vallning och fåren skulle jag byta håll ofta och låta fåren ha lite högre fart. Nu kändes det som om jag blev en liiiite bättre hundförare. Jag fick henne att flankera både höger och vänster med hjälp av tryck i kopplet hon gick dit jag ville och frustrationen var något lägre, inte borta men bra mycket bättre.

Det här var kul, superkul och SVÅRT för mig som förare. Den största aha upplevelsen var hur små signaler Ella behöver för att göra rätt och hur ”stora” signaler jag använder när jag försöker ”kommunicera” i lydnaden med henne. 2/3 kan nog skalas bort för att påverka vårt samarbete till det bättre.