Första katastrofen jag upplevde med Buz i tävlingslydnaden var när hon började pipa i november under platsliggningen. Jag var inte direkt beredd på bakslag, för under två års tid har träning varit utmanande men vi har inte haft några bakslag. Men min underbara vän och uppfödare sa åt mig att ta det lugnt, det är bara något tillfälligt. Men lite tränade jag vidare med att ligga långa stunder hemma i vardagsrummet tillsammans med Ella och när tillfälle gavs i lokaler där jag gick ifrån och tillbaka direkt. Nu peppar peppar verkar den katastrofen vara över men jag fortsätter ha ett vakande öga/öra på det och skyndar långsamt.
Precis när jag kunde andas ut kommer katastrof 2 apporteringen. Tre tillfällen i rad springer Buz ut fint, plockar upp apporten snyggt vänder upp springer halva sträckan . Stannar upp och TUGGAR frenetiskt på apporten. Det går kalla kårar efter ryggen när jag ser detta. Men nu kavlar vi upp ärmarna och råder bot på problemet.
Vi kommer dela upp övningarna så vi jobbar med farten in samt jobbar med att vara stilla i munnen. Idag körde jag farten in i Hallen varierar med boll belöning och kamp, idag blev det boll. Varierar belöningsposition från det hon griper apporten till att kasta bollen framåt när hon väl sitter vid min sida. Hon ska aldrig veta när belöningen kommer. Tidigare tillfälle jobbade jag liknande men då med kampen. Nu är det dax att sätta kriteria på när belöningen presenteras, annars behåller jag den själv.
Hemmavid jobbar jag nu med hålla stilla vid ingångar, när hon går fot och när hon går näsa/nos. Där fungerar det jättebra, så mest krut måste läggas på viljan att snabbt komma in. Tidigare ett av hennes paradnummer.
susella 
Buz då….. Inte får man stanna å tugga på apporten. Jag hade nog talat om att det INTE är ok att stanna å tugga. Sedan gjort om och belönat järnet om hon inte tuggar. Men jag har inte ditt tålamod 😜.